Hallå ,detta är mina tips på låtar som jag lyssnar på för att trösta mig själv!

Första låten: Jessie J - Who you are
Detta är en låt som Johan (min samobo) visade mig då jag var inne i en jobbig period och det var denna låt som på sätt och vis hjälpte mig ut ur min depression som jag fick diagnostiserad i juni 2010. Toppenbra låt som jag aldrig kommer tröttna på!

Låt nummer två är Timbuktu - Resten av ditt liv
Detta är en låt som jag lyssnar på när jag vill skylla allt på någon! När jag vill tycka synd om mig själv sätter jag på denna och tänker på exet. Inte så moget men det är rätt skönt att göra det emellanåt! Man får passa sig så man inte fastnar för länge i offer-koftan, då blir man bitter haha ^^

Låt nummer tre är Eminem - When I'm Gone 
Detta är en låt som egentligen inte stämmer in på min situation över huvud taget men jag tycker den är så bra!! Den tröstar på ett då slutet på låten innebär att han vaknar upp ur drömmen och inser att det bara var en dröm typ och det är en skön tanke. 

Låt fyra är Within Temptaion - All I Need
Detta är en låt som jag nyligen upptäckt. Den får en verkligen att tänka till och låten har en härlig text som griper tag i mig på ett speciellt sätt. Den är också en toppenlåt!

Hej igen. Jag tänkte eftersom jag nu har valt att ha bloggen öppen och att låsa de inlägg jag tycker är för privata för att dela med allmänheten, så tänkte jag berätta om min bakgrund.

Jag har inte så mycket att säga om mina första 14 år i livet då jag hela mitt liv trott att de var perfekta och jag älskar min bakgrund, jag har haft det så himla bra. Men med tanke på vilket anknytningsmönster/livsmönster jag har fått med från generation till generation så träffade jag när jag var 15 år en kille som följer och passar in på detta livsmönster. En misshandlande man helt enkelt. 
Vi träffades på en mopedkurs då jag skulle ta körkort för eu-moped. Allt i vår relation började bra, men blev så sakterliga värre och värre, jag bröts ner till minsta beståndsdel och min mor har i efterhand påtalat att jag var i en bubbla. Det fanns inte mycket min mor eller far kunde göra för att få mig ur relationen men de försökte tappert.
Det jobbiga med denna relationen var att jag hamnade i en enorm underkastelse, jag hade ingen talan. Det lustiga med denna relationen är att jag inte riktigt insåg vad det var som hände och vad jag varit med om förens efteråt, när jag gått 3 månader in i min nuvarande relation. Vi var tillsammans i nästan 2 år jag och denna kille, vi förlovade oss (15 år gammal) efter ett halvår. Han började förgripa sig på mig sexuellt ungefär därefter. Han tjatade och tjatade och tjatade. I början sa jag nej och stod på mig ca 70-80 gånger tills jag tillslut inte orkade mer och sa ja. Samma sak nästa gång och nästa gng och nästa gång men för varje gång började jag inse att det kanske inte är värt att hålla på och säga nej 80 ggr varje dag, så jag sa ju ja mycket tidigare och i slutet av relationen (sista halvåret) var jag så nedbruten att jag aldrig ens sa nej, för att det fortare skulle vara över. När det ändå tog 10-15 minuter (då jag låg som en död fisk för att få honom att förstå) och det känndes som att det aldrig skulle ta slut så spelade jag med för att det skulle gå fortare. 
Det låter helt sjukt men har fått försklarat för mig att det ofta blir så efter 2 års psykisk terror. 

Jag kan berätta att jag anmält alla dessa händelser till polisen, det var självklart för mig att jag skulle anmäla tots att jag var rädd fr vad som skulle hända. Nackdelen med detta var att ingenting av det jag sa kunde ens tänkas gå vidare. Jag har en övergrepps situation som är värre än de andra (förklarar situationen nedan), men den gick inte vidare och det som var det mest jobbiga var att de inte ens tog kontakt med den här killen. Han har nog ingen aning om att han har misstankar på sig. Men fördelen är ju att om någon annan anklarar honom för samma brott igen så kommer mitt fall att tas upp igen.

Beskrivning av situationen: Jag ligger och sover, kl är ca 7.00 och jag vet att det är något som väckt mig men jag vet inte vad. Jag känner något mot mitt lår, jag tänker och märker att mina trosor är nerdragna till anklarna. Hm tänker jag snabbt, hur kom de dit, jag känner en stöt och en svidande/skärande/brännande känsla i underlivet och märker att han försöker tränga in i mig när jag sover. Jag försöker somna om igen då jag inte orkar med honom. Jag somnar och det blir blankt en stund men sedan vaknar jag av att jag inte kan röra mig. Han sitter då på knä med min axel/arm mellan sina ben så jag inte kan vända mig bort. Men jag försöker ändå. Då tar han tag i mitt ansikte och vänder det mot honom och han försöker få mig att suga av honom. Jag gör lite motstånd men inser ganska snart att det är lönlöst så jag börjar för att få honom att släppa mig och för att jag ska slippa detta helvete. 
Sedan beter vi oss som om att det inte hänt.

Detta är den situationen som hade kunnat leda till åtal. Det som gjorde att det inte gick vidare var sekunderna då jag vänder mig bort från honom och han tar tag i mitt ansikte och vrider det mot honom. Kruxet var att jag inte har en aning om om jag tänkte, viskade eller skrek nej i den stunden. Troligast är att jag viskade nej men det räckte inte. Att falla på en sådan liten detalj känns så löjligt.....
Polisens bemötande då jag blev återkallad till ett andra förhör var så dåligt så jag vet inte vad. Hon berättade at det inte kommer skickas vidare till åklagare och förklarade de olika delarna som behövs för att det ska klassas som sexuellt utnyttjande/våldtäckt. Alla kriterier var uppfyllda i den situationen förutom att han skulle ha förstått att jag inte ville men gjort det ändå. "han ska ha fattat att du inte ville" Hur f-n skulle jag kunna vetat om han visste det eller inte, men det är klart att han fattade!!! Sedan pratade hon om att det var viktigt att jag tänkte mig in i hans situation att han kommer få en prick i sitt register som kommer följa honom resten av livet. Jo visst men det skulle han kanske tänkt på innan han våldtog mig sådär 100-150 ggr!!! "Han kanske inte hade en aning om att du inte ville?" Då är det ju lite taskigt att jag inte berättade det / pratade med honom om det menade hon(polisen) på. 

FAN tänkte jag bara! Det sista hon slutade "förhöret" med var att man som så ung tyvärr borde gå hem och lära sig att säga nej.

Inga roliga minnen från den tiden i alla fall. Detta som jag varit med om påverkar mig än idag, jag är fortfarande i underkastelse fasen och har otroligt svårt för konflikter. 
Men jag har bearbetat den förra relationen och det är inte lika jobbigt längre, jag har till och med glömt vissa delar, som faktiskt skrämmer mig lite grann. Men så är det, det är ju trots allt 5-6 år sedan detta hände så :)
Det jobbiga är att det följer efter mig.... jag har inte kunnat ha "normalt" sex på 3 år. Jag har problem med sprickor i underlivet som plågar mig som bara den. De är så små men de värker som tusan. Har ju ärrbildningar och samma känsla som jag fått vid övergreppen, sprickorna känns samma. Men jag jobbr på det med, förhoppningsvis så löser terapeut-kontakten mycket med min höga hastighet, min mask, avslappning vilket i sig gör mig lugnare både fysiskt och psykist och det kan nog hjälpa mig sexuellt :)

Ojj vad dark det blev där, men men det är inte så jobbigt som det låter, det är bättre så ingen pitty här nu tack! Det är inte det jag är ute efter, jag vill bara klargöra hur min bakrund ser ut och påverkar mig som person idag.

Tjena!
Detta är min nya blogg som jag just nu överväger om jag vill ha öppen eller hålla hemlig då jag främst använder den som dagbok för min egen skull. Här kommer allt komma med som berör mig. Det kommer nog bli en ganska så mörk blogg så den som inte kommer uppskatta eller vilja läsa detta ber jag sluta läsa direkt. Här är det mina tankar som styr bloggen.
Jag behöver skriva av mig till någon och även om inte så många läser så känns det väldigt skönt att ha skrivit av sig untan att behöva censurera sig för att inte skada vederbörande och andra som kanske reagerar på det jag skriver. 

Jag har ju som sagt lite historia bakom mig som jag inte tänker ta upp nu eftersom det är jobbigt att berätta om och jag orkar inte med det idag. Men det som är nytt just nu är att jag under en väldigt lång period kännt mig uppe i varv och upplever mig ha svårt att koppla av. Jag tar på mig en mask och bara kör på. Så jag bestämde mig för att ta kontakt med en terapeut, i början var jag skeptisk till om jag verkligen behövde det men nu vet jag att jag hamnat rätt. Terapeuten som jag har kontakt med är en man i 45-års åldern som klickar väldigt bra med mig. Han är otroligt duktig och välutbildad med massor av kunskap. En så duktig terapeut har jag inte träffat innan och ja har ändå träffat 4 bra ;)

Vi träffas cirka en gång i veckan och det började lite sakta men nu har vi kommit in på min bakgrund och kommit in på väldigt djupa områden som gör mig helt galen. Känns som min hjärna vänds ut och in och jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka om det som sägs.

Nu senaste samtalet kom vi in och pratade om min bakgrund och jag hade i hemuppgift att skriva tre adjektiv om vardera mina föräldrar då vi misstänkte att det kan tänkas finnas någon situation tidigt i mitt liv som kan ha påverkat hurdan jag är idag. Till och med Jonas (terapeuten) har svårt att avgöra när man kommer in under mitt "skal" vilka punkter som är känsliga så jag måste hinta lite.
Som sagt pratade vi om min bakgrund i förra samtalet. Min familj betyder allt för mig, jag har enl mig själv utvecklat ett försvar mot kritik, INGEN absolut INGEN får kritisera min familj!! Då blir jag jätteupprörd och ledsen och tar personligen åt mig. Vi kom fram till efter mycket dragande att det måste finnas någon incident mellan mig och min mamma. Det är otroligt jobbigt att veta att vi har något mellan mig och mamma, vi är så tajta och hon betyder så mycket för mig och tanken på attnågot står på tok i vår relation är svår att förstå. 
Vi diskuterade kring om det kunde vara något med anknytningen mellan mig och min älskade mamma. Första tanken som slog mig var FAN! vad betyder detta? Ädrar det vår relation om jag ä medveten om detta?? 
Jag har eventuellt ett livsmönster som jag har ärvt med mig från gammelmormor och ner till min generation. Att träffa dåliga/misshandlande män. Vilket är troligt att det ligger i anknytningen. Jag har ju möjligheten nu att stoppa denna spridningen till mina kommande barn (nej jag är inte gravid ;)).

Diskussionen med min mamma var väldigt känslig men jag försökte lägga lock på mina känslor för att undvika rädslan för att prata om dem. Det jag kunde göra än så länge är att jag försöker vända tillbaka situationen som vi hamnat i. Jag ringer henne varje dag för att se vad de gör, hur de mår och om det änt något nytt. Är alltid orolig att de ska glömma mig eller inte tänka på mig eftersom jag alltid tänker på och saknar dem. Det borde vara tvärt om. Så nu försöker jag hålla mig i kragen och försöka vända den sjunkande skutan till regalskeppet Vasa. Får se hur det går.