Äntligen har media tagit tag i det stora problem som finns med våld i nära relationer. Sveriges radio har denna veckan en tema vecka för att uppmärksamma allt våld som finns i nära relationer. Kampanjen kallar dem för En av alla och här är videon till deras kampanj:


 

Som ni vet så har jag själv erfarenheter av våld i nära relationer och detta är ett ämne som jag verkligen blir berörd av. På Sveriges radios hemsida kan man söka på #enavalla och läsa samt lyssna på flera människors olika berättelser om våld i nära relationer. Det som skrämmer mig när jag har lyssnat på de olika klippen är att de flesta som beskriver förövaren låter som att de gått tillväga på samma sätt och haft lika eller liknande beteende som mitt ex hade. Som någon så fint beskrev: "det är som om de lagt sig i en kopieringsmaskin". 

 

Som jag berättat tidigare träffades vi som ganska unga och jag vet att jag tyckte han var så charmig och omtänksam. Han ingde mycket för att kolla hur jag mådde och för att han ville säga att han älskade mig. Jag tolkade det som kärlek och blev så glad över någon som brydde sig om mig, sa att jag var fantastisk och gullig mot MIG! Jag gick in i en bubbla och började prata mer och mer i telefon med honom och eftersom det var billigare att ringa från hemtelefon till hemtelefon (då vi båda bodde hos våra föräldrar) så började min familj reagera. Han kunde ringa 5-6 ggr om dagen och vi pratade kanske en halvtimme varje gång och med tiden så drogs våra samtal ut mer och mer och ibland kunde jag sitta i telefonen så länge att min mamma och pappa blev arga på mig eftersom igen annan kunde ringa till oss eftersom det alltid var upptaget. 
Som sagt blev allt jobbigt efter vår förlovning men det lustiga med vår relation som varade i två år var att jag inte ens märkte att det var tokigt och jag kunde inte inse det själv. Någon som var så gullig och sade sig tycka så mycket om mig och älska mig, hur skulle det kunna vara dåligt? Alla relationer går väl igenom dåliga perioder ibland det har både mamma, pappa och andra vänner pratat om och det är något som man får jobba med.

 

Han var en man som ville ha kontroll över mig och jag anar såhär i efterhand att det var därför han ville förlova sig med mig. När jag skulle gå ut någonstans var jag tvungen att ringa till honom och säga att jag skulle åka, vart jag skulle, vem jag skulle träffa och varför jag skulle dit. Detta var något som jag i början tog som nyfikenhet som att han ville lära sig om mitt liv. Men inte alls, ser jag klar i efterhand. Jag försattes i situationer som gjorde att jag glömde/struntade i att ringa och om han sedan ringde och tjatade om vart jag var, varför jag inte var hemma och varför jag inte ringt honom blev jag så utskälld och nedbruten och jag fick höra hur värdelös jag var, att jag inte dög till något, att jag var en fitta, anklagelser om att jag träffat någon annan. Detta gjorde att jag så sakteliga började gå på tå som på äggskal runt honom. Jag gjorde allt för att få honom på bra humör. Oroade mig hela dagarna för om det var något som han skulle kunna tycka att jag gjort fel eller om han hade någon anledning till att vara arg på mig. Detta är något som är otroligt utmattande och som min mamma beskrivit mig så har jag varit i en bubbla. Trots att hon försökte prata med mig om det och det var flera som påpekade att relationen inte verkade hälsosam eftersom jag slutade umgås med mina vänner eftersom han tog all min tid. Han fick mig även att sluta med min bandy som jag älskade för jag "hade mycket i skolan och slutade därför". En gång minns jag att han var arg på mig eftersom jag jobbade så mycket under sommaren att vi knappt hann träffas. Han kallade mig för arbetsnarkoman trots att jag kanske jobbade 75% som mest. Jag jobbade eftersom han aldrig i hela sitt liv fått någon vecko/månadspeng och inte heller jobbat extra för att få pengar. Alla mina pengar gick åt till honom. Han ville att vi skulle köpa pizza,godis,mat och kläder. Kläderna var det inte han som föreslog men eftersom jag såg hur slitna och för små kläder han hade så var jag tvungen att köpa kläder till honom så att jag inte skulle skämmas över honom. Han hade ingen vintejacka så det fick jag köpa åt honom. Mina föräldrar undrade alltid hur det kom sig att mina pengar (studiebidrag på 1050kr i månaden) tog slut bara några dagar efter att jag fått dem men de tänkte nog att jag inte lärt mig hantera pengar ännu och behövde träna på det och få ta konsekvenserna.

 

Som bilden beskriver så gör orden ont! Jag har aldrig blivit slagen även om det var nära en gång, men jag vet hur ont det gör och hur förnedrad, kränkt och nedtryckt man känner sig. Man förlorar all sin självkänsla alla förhoppningar och tron på sig själv försvinner. Man tappar bort sig själv och gör allt för att överleva och all energi går åt till att tillfredsställa någon annan. Att passa sig, säga rätt saker, aldrig ifrågasätta det han sade eller gud förlåte om jag tyckte någonting annorlunda än honom.
Jag minns så väl ett bråk vi hade och jag minns att det var en vardag kväll och jag var hemma hos mig och försökte muntra upp stämningen då vi talade i telefon genom att berätta att jag skulle ha på mig en blå klänning och en röd-vit-prickig sjal på mig dagen därpå i skolan. Jag minns inte hur det kom sig men han blev så arg och sur för att jag skulle ha den sjalen på sig för den tyckte han minsann var jätteful. Jag förstod inte varför och blev väldigt ledsen och kännde mig kränkt. Jag vågade faktiskt ifrågasätta honom denna gången (tror att jag i den stunden fått nog) och frågade varför han sade så. Han förklarade att han gjorde det för att vara snäll mot mig för han ville inte att jag skulle gå runt och vara ful han avslutade med att fråga, skulle inte du gjrot detsamma för mig? För att jag skulle vända mig och säga "Jo visst" men nu gjorde jag inte det utan jag försökte förklara att om han såg en tröja som han tyckte var snygg och som jag tyckte var ful så skulle jag inte säga något för jag gillar och tycker att han ska följa sin egen stil och inte lyssna på det jag har att säga. Detta tyckte han var mer än konstigt och sa att jag både var knäpp, dum i huvudet, ful och svinaktig. Detta som jag trodde skulle bli en lugn kväll med inget bråk utan lgnt och snabbt godnatt-samtal blev till ett 3 timmar långt telefonsamtal över en sjal, EN SJAL!!! Han förklarade det som att "förstår du inte att jag måste dra åt tyglarna om du inte lyssnar och förstår vad jag säger?" 

Det sexuella våldet började inte som "våld" utan han använde ig av tjatsex! han frågade, jag sa nej, han tjatade, jag fortsatte säga nej och efter 80 gånger kände jag första gången att okej då, jag går med på det denna gången, det kan ju inte vara så farligt, det är säkert bara något speciellt för att han är så sugen just idag. 
Så skulle jag ju aldrig tänkt. Detta hände 4 gånger i veckan i slutet och då gjorde jag som sagt inget motstånd och om jag mot förmodan lyckats få honom att inte vilja ge sig p mig sexuellt så blev det ett helvete resten av dagen då han var på dåligt humör, aggressiv och hotfull. Flera gånger gjorde det så ont när han trängde in i mig att jag trodde att jag skulle skrika högt. Jag minns att jag försökte ligga som en död fisk, inte se glad ut eller visa någon so, helst njutning för att han skulle förstå att jag egentligen inte ville och att han gjorde mig illa. Det funkade aldrig men jag försökte varje gång, tills jag insåg att det fortare gick över om jag gav med mig, stönade lite extra i örat på honom eller gjorde det som han njöt extra av.

Dne gången det var nära att han slog mig så gick jag i skolan en heldag. Klockan var 15.30 och jag skulle cykla hem ifrån skolan och bestämde mig för att göra sällskap med henne hem då vi bodde i närheten av varandra. Vi går och låser upp våra cyklar, skrattar och pratar och börjar sakta cykla hemåt.
När vi kommit 150 meter och precis ska cykla över övergångsstället ser jag pojkvännen komma springandes emot mig och stannar och hoppar av cykeln, han är alldeles svart i blicken och ser aggressiv ut. Det jag lägger märke till är att han bara har en sko på fötterna, den andra har han i handen och det enda som snurrar i min skalle är varför har han skon i handen? Det regnar ju ute och han blir ju blöt om foten? När han är 10 meter ifrån mig tänker jag bara "nu dör jag, nu dör jag". Han stannar hotfullt nära mig och eftersom denna man är 190 cm lång och spinkig som en pinne tittar han ner på mig som är ynka 164 cm, höjer handen med skon och laddar ett slag. Precis innan den tar i mitt huvud stannar handen och han tar ner skon och nästan skriker "Varför svarar du inte?" Jag står som ett frågetecken och har ingen aning om vad han pratar om. "Varför svarar du inte när jag ropar på dig?" Jag svarar med ett ynka "förlåt, det var inte meningen förlåt förlåt" som knappt hörs. Han lugnar ner sig en aning och förklarar att han stått nedanför en kulle 20 meter bortanför cykelstället och ropat på mig och jag har inte hört honom eftersom jag pratat med min kompis. Jag blir så rädd så jag börjar gråta och jag känner att det inte är långt ifrån att jag kissar på mig.
Min kompis berättade i efterhand (hon stod några meter bakom och hade satt i hörlurar för att slippa höra) att hon hade slagit in nummret 112 på telefonen och var nära att ringa om han hade genomfört slaget. 

 

Efter nästan 2 år tillsammans lyckas min dåvarande bästa vän att övertala mig att lämna relationen. Min mamma backade up mig trots att jag egentligen inte ville lyssna på henne. Min moster delgav sina erfarenheter från sina destruktiva relationer och tillslut bestämde jag mig. Jag slutade först diskret att säga jag älskar dig när vi lade på, jag sa bara puss och jag var på semester med mina föräldrar och jag bestämde att det skulle bli samma dag vi kom hem. Samma dag eller dagen innan inser han att något är fel och jag försöker förneka detta och tillslut säger jag att det är något som jag inte vill ta över telefon och han inser att jag kommer göra slut med honom. Han ringer konstant, skickar massor med sms, säger förlåt och att vi kan lösa detta och jag hade hela tiden en textramsa från en låt som gick på repeat "jag vill, jag törs och jag kan".

 

Min mamma bestämmer att vi åker hem till honom jag går in och pratar med honom medan hon sitter i bilen med min lillebror och väntar. Vi bestämmer även att hon ska ringa mig om jag inte är ute om 30 minuter och svarar jag inte då så ska hon komma inrusande för då har det hänt något. Jag var så himla rädd för att han skulle bli aggressiv och kanske slå mig för att jag försökte lämna.
Jag ser honom stå på parkeringen och vänta på mig när jag kommer och jag kan inte avgöra om han är ledsen eller upprörd eller både ock. Jag går ur bilen, vi sätter oss först på trottoaren och pratar och han ber om förlåtelse och säger att han vill fixa detta och tårarna rinner konstant från hans kinder och jag inser att han inte alls är aggressiv utan uppriktigt skakad och ledsen, han känner sig överraskad och sviken och hade ingen förvarning om att jag tönkte avsluta relationen. Jag känner mig svag och vill egentligen krama om honom och säga förlåt men jag försöker vara stark ändå. Han ber att få tillbaka förlovningsringen (som jag egentligen betalat för) och jag säger att han kan få den och jag går in och samlar ihop lite grejer som är mina som ligger i hans familjs radhus. Jag tar mina saker och han blir mer och mer ledsen. Min mamma ringer och jag säger att vi fortfarande håller på men att jag strax kommer ut. Vilket är en skön ursäkt för att ta mig därifrån. Vi går ut och jag minns min kompis ord "Innan du går ge honom en sista kram, annars kommer du ångra dig" vilket jag gjorde och det var välxigt jobbigt i situationen men såhär i efterhand känns det skönt att jag avslutat det på ett bra sätt, så att säga.
Friheten när jag tog mig därifrån och satte mig i bilen var helt overklig. Jag vet samma em/kväll tyckte jag det var så himla konstigt, ingen att ringa och prata med, ingen jag behövde tala om vart jag skulle och det som jag tyckte var svårast, ingen att säga godnatt till (förutom mamma och pappa). Min familj varnade mig för att han troligvis kunde höra av sig igen och det gjorde han dagen efter och frågade om det verkligen var rätt och om jag inte ångrade mig vilket jag inte gjorde och jag stod på mig. Han berättade att det fanns grejer hemma hos honom som jag kunde hämta och vi bestämde en tid som passade. Sedan dess har jag tack och lov inte hört något mer!

3 månader senare får jag kontakt med en underbar kille (som jag fortfarande lever ihop med) som jag blir tillsammans med. Min dåvarande bästa vän annser att han verkar lik min förra kille och jag blir mer än förbannad eftersom han är så långt ifrån honom som det någonsin går. Vilket leder till att jag och min bästa vän börjar bråka. Jag får konflikter i min nya relation eftersom han undrar varför jag inte kan prata "som vanligt" när mina vänner är i närheten utan att han eller jag för den delen visst vad jag varit med om. 
Vi får stora gräl efter 3 månader och jag är nära på att göra slut men det löser sig och jag försöker förklara så gott jag kan varför jag blir så konflikträdd, varför jag beter mig som jag gör utan att ha några bra svar.
En kväll ligger Johan (nya killen, nuvarande sambo) och ja i min säng hemma hos mina föräldrar och pratar. Helt plötsligt frågar Johan, hur kommer det sig att du beter dig som du gör vid sex? Varför gör du så? Det är egentligen helt vanliga icke konstiga frågor och jag minns att jag i denna stunden får en så kallad "flashback" Allt jag har varit med om spelas upp som en film i slow motion och jag gråter. Johan försöker få kontakt med mig men inte fören filmen är slut kan jag börja förklara och jag inser vad jag varit med om och varför jag faktiskt beter mig som jag gör. Han reagerar på ett fantastiskt sätt, som bara han kan, med förståelse och han lyssnar på allt jag har att säga utan att avbryta, anklaga eller ifrågasätta. Han ger mig rådet att ringa och prata med kvinnojouren, för det har hans syster gjort när hon haft dåliga relationer. Jag ringer efter mycket om och men till dem och de hänvisar mig vidare till Kriscentrum för kvinnor i den staden jag bor i. Jag ringer dit och bokar in en tid till en fantastisk terapeut som jag är mer än nöjd över och är otroligt tacksam för att jag fick chansen att möta.

 

Inför de första gångerna vi ses får jag rådet att skriva ner alla tankar och funderingar jag har i ett block som jag kan ha med mig vilket jag också gör. När jag väl kommer dit möts jag av Susanne som terapeuten heter som säger "men jag trodde inte att du mådde såhär dåligt" Jag har skrivit stora mindmaps gjort dagliga anteckningar över min oro och funderingar som snurar. Hon hjälper mig med bearbetning och jag får gå på samtal 1 gång i veckan och gjorde i ca 1 års tid. Hon hjälpte mig att göra en polisanmälan eftersom jag funderade mycket på det och ville göra det men ändå var så rädd och osäker på om någon skulle ta det på allvar som en våldtäckt. Det är ju när någon hoppar på en på vägen hem från krogen sent en lördag i en mörk avlägsen gränd.
Jag får träffa en polis och gör en anmälan. Det var riktigt läskigt men polisen var väldigt duktig i sitt bemötande och jag kände mig trygg i att berätta. Jag blev efter en vecka återkallad på ett ytterligare förhör och jag fick då upp mina förhoppningar en aning. Jag möts av en annan kvinnlig polis (som jag talat om i tidigare inlägg) som berättar att det är händelsen där han sitter på mig som är det fall som kan tänkas gå vidare eftersom det är många delar som krävs för att det ska definieras som en våldtäkt. Denna händelse kan vara ett sådant fall men hon ville klargöra en detalj i händelseförloppet. När jag försöker vända mig bort från honom så säger jag "nej" men kan jag komma ihåg om han hörde att jag sa nej? Skrek jag? Viskade jag? Eller tänkte jag bara? Det kan jag inte svara på och kan fortfarande inte även om jag hoppades på att jag sagt nej eller i alla fall viskat. Men enligt lagen ska han har hört och uppfattat att jag sagt nej och fortsatt ändå för annars gills det inte. Polisen avslutar med att fråga om han egentligen visste att jag inte ville? Detta gjorde mig så fruktansvärt ledsen, jag hade tagit modet till mig ohc vågat anmäla och får höra, visste han att han gjorde fel? Det kan väl inte jag veta men jag kunde inte varit mer tydlig tycker jag! Sedan fortsätter hon och säger: "Sedan måste man ju tänka på vad man utsätter förövaren för också. genom att anmäla så kan ju det ge en prick i registret som inte försvinner och hur hanterar man det? De får det inte lätt i livet" Nä det är klart, men kunde han inte tänkt på det innan han kallade mig för massa saker: hora, fitta, dum i huvudet; eller våldtog mig 100-1500 gånger?? Nej asså det finns många bra poliser och jag har gått vidare nu och jag grubblar inte så mycket på det och alla kan ha en dålig dag men att man inte reflekterar kring varför så få anmäler. Är det så konstigt när man får ett sådant bemötande? Det är ju som om ingen tror på en eller tar en på allvar och det som retar migmest är det sista hon säger innan jag ska gå: "Ja det du och unga borde göra är att gå hem och lära sig att säga nej". VAFAN! Ska det inte räcka att säga nej 80ggr och sedan säga ett litet ja för att slippa??? Nähä där ska man stå och dumma sig i all evighet och få stå ut med både ditten och datten, det är ju för fan som att välja pest eller kolera.

 

I vevan med polisanmälan och min bearbetning bråkar jag samtidigt med min bästa vän som jag tydligt börjat se har liknande tendenser till manulipation och att allt skulle handla om henne och fick en anti-reaktion eftersom det inte alls var i den grad som jag varit med om men jag fick en sådan anti-reaktion så att jag tillslut sade upp kontakten helt med henne, trots att hon hjälpt mig ur denna svåra sits.
Jag börjar på ett sommarjobb på bensinmack som låg brevis ett stort köpcenter och brevid en stor väg där måga resenärer passerade. Det var ett arbete som innebar mycket ansvar och ensamt arbete trots att jag bara var 17 år vid tillfället fick jag ha hand om stora dagskassor på uppåt 16 000 - 17 000 kr, passa smitningar och klara av stressen av många kunder.

Allt detta sammantaget utlöste min depression sommaren 2010 (min destruktiva relation tog slut augusti 2009). Jag sattes in på SSRI-preparat Sertralin och fick rådet att det tar 8 veckor innan det uppnår full effekt. Jag gick hem och efter dessa 8 veckor hade jag ingen effekt, snarare tvärt om, jag blev sämre och sämre och jag klarade knappt av att jobba, fick mycket ångest och panikattacker (främst vid sex eller konflikter med dåvarande bästa kompisen)
Jag gick tillbaka till läkaren som bytte mediciner från Sertralin till Cipralex och en högre dos. 
En vecka senare hade jag ökade självmordstankar och även konkreta självmordsplaner så jag åkte till Psykiatriska akutmottagningen och fick där träffa en läkare som sa att "jag skulle få två sömntabletter och gå hem och sova några dagar så blir det bättre". Jag kände mig så kränkt efter detta att jag åkte hem och mådde aningen bättre några dagar innan jag åkte tillbaka igen och då gick även min mamma med in i rummet och vi båda grät och först då accepterade de att lägga in mig på psyket.

 
   

Efter 2,5 vecka inlagd blev jag utskriven och medicinerna hade gett effekt. Jag fick en remiss till psykiatriska ungdomsteamet där jag skulle få träffa en kurator och jobba med mina problem med ångest och liknande via KBT. Vi gick även in på ACT (Acceptans Commitment Therapy) och jag fick bra hjälp samtidigt som jag fick veta att förundersökningen lagts ner i brist på bevis, vilket även gjorde mig besviken.
Jag fick även gå till GYN och göra ett litet kirurgiskt ingrepp eftersom jag hade svårigeter med underlivet och knappt kunde genomföra ett samlag för jag fick sådana sprickor som smärtade att det inte gick att genomföra. Man gjorde då ett litet snitt för att "öppna upp" slidmynningen och vidga den vilket hjälpte lite men jag hade fortsatta problem. Nu är vi inne på år 2011/2012 och det är dags för mig att flytta hemifrån och flytta ihop med min älskade sambo Johan 36 mil bort från familj och vänner. Sagt och gjort, detta var det svåraste jag gjort då jag älskar min familj mer än något annat och jag mådde inte alls bra första året vi bodde där. Problemen med sexlöivet fortsätter och min sambo blir självklart frustrerad vilket även jag blir eftersom det inte funkar och hur mycket jag än söker på information om hur man återhämtar sig efter sexuellt våld så hittar jag ingenting. Det enda som står är att man kan behöve träffa någon att prata med och bearbeta det som hänt, sedan finns det inget mer.
På hösten söker jag ännu en gång till Gyn och får rådet att ringa sesam-mottagningen (sexologiska mottagningen) för råd och stöd då det inte är något fysiskt fel på mig. Jag har smörjt med 10 olika salvor och ingen förbättring. 
Jag börjar då i par-terapi ihop med sambon för att vi tillsammans ska jobba med detta. Vi fick rådet att göra en behandling som går ut på att man delar upp samlaget i olika steg. Man börjar med steg 1 och avslutar med steg 10 som är ett genomfört penetrerande samlag. Detta är en effektiv metod eftersom även om hjärnan har gått vidare och vet att det inte är mitt ex som försöker att skada mig genom att med våld föra in penis i slidan så förstår inte kroppen detta. 
Genom dessa steg börjar man med att ha trosor, bh och kalsonger på och man berör varandra på hela kroppen så att det känns behagligt men ej på bröst, kön eller rumpa. Detta för att bygga upp tilliten. Efter någon vecka eller två går man till nästa steg oc efter det nästa och nästa. På det sättet lär sig kroppen att slappna av och vänja sig vid omställningen eftersom det ofta är muskler som inte går att styra med viljan som reagerar genom att spänna sig.
Detta hjälpte mig att komma tillbaka till mitt någorlunda normala sexliv, för visst, jag kan inte ha sex utan glidmedel längre, jag kan inte göra vissa ställningar för det gör fruktansvärt ont och visst, jag blöder fortfarande från sprickorna ibland men det kommer mer och mer sällan vilket jag ser som ett gott tecken.

Det jag jobbar med nu är min konflikträdsla, den är vanlig eftersom både mamma och pappa är konflikträdda och jag har aldrig riktigt lärt mig att argumentera och stå upp för min sak vilket ger mig problem. Som tur är har jag en fantastisk sambo som ställer upp och är tålig att träna på. 

Jag kommer alltid att minnas, jag kommer alltid att undra varför och om han någon gång förstod men det får inte styra min vardag!

Och glöm inte:
 
Oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, religion; Alla kan drabbas av våld i nära relationer och oavsett vad så är alla värda kärlek och respekt!